Ja vad ska man säga…

Börjar med tråkigheter och slutar med tråkigheter, ja 2019 har verkligen varit ett år med ”höga berg och djupa dalar”.

 Året startade med en del tråkigheter där det allra värsta var förlusten av vår älskade Impe.

Som tur var så vände det och den 17 april födde Raya sin och Kennel Triporas andra kull (Dixietown Alptoppens Ros – Springeldens Mandelkubb), fem fantastiska valpar.

De efterföljande åtta veckorna var helt underbara, jobbiga men så värda allt då det inte finns mycket som slår känslan att få följa en valpkulls färd från nyfödda till flyttfärdiga. Ja även att få följa deras resa ihop med sina ägare från valp till kommande vuxna hundar är en lyx som jag har njutit av sedan dom flyttade hemifrån.

Ett extra stort glädjeämne detta år har såklart varit att vi behöll en av valparna och har nu en liten dotter till Raya och Mandel här hemma. Turan, Triporas Turandot, har förgyllt våra dagar sedan hon kom till världen och smält bra in i flocken.

  

Hon och jag har börjat träna lite smått,både lydnad och spår och framför allt spårandet går jättebra, hon verkar gilla att spåra lika mycket som jag vilket såklart gör det extra roligt.

 

När det gäller lure coursing så har det inte blivit så många tävlingar för oss i år. Luna gladde oss i början på året när hon och husse var iväg till Bråviken och hon sprang så bra att hon placerade sig på den övre halvan (och poäng som räckte) så nu får hon ställas i bruksklass på utställning!

 

För Rayas del så har en ljumsk/bäckenskada från 2018 spökat och vi har varit hos naprapat och trodde vi fått ordning på den. Men efter sista provet för året, där hon i och för sig bara fick springa testlopp och som stödhund då vi missade anmälan så var det något som inte stämde. Vi röntgade henne och det visade sig att hon har en liten, liten ”förändring” i själva korsbenet. Man kan inte säga om det är något hon alltid har haft eller om det är sviter efter att hon blev påsprungen då i början på 2018. Den skadan upptäckte vi ju tyvärr inte förrän efter att hon sprungit ett lc-prov vilket nog inte alls var bra….

Vi bestämde att försöka köra en rejäl rehab på henne under vintern, tyvärr blev det genast ett avbräck då hon fick in något vasst i en trampdyna. Vår duktiga veterinär lyckades få ut det utan att skära för mycket i trampdyna så det läker fint! Så nu är det dags att återigen göra upp en rehabplan för henne, tyvärr mår ju inte jag heller så bra så även jag måste köra rehab nu för att orka.

Roligare avslut på året hade man ju kunnat få men nu kämpar vi på och ser fram emot att få ordning på både Raya och mig, det får ta den tid det tar då det allra viktigaste är att vi båda håller över tid.

Däremot ser vi fram emot att se Turan (och hennes syskon) växa till sig och komma igång med både det ena och det andra under 2020. Vi har även ett BPH inplanerat för alla valparna när dom fyllt ett år, ja Solo hinner ju bli lite äldre men det ska bli så roligt och intressant att förhoppningsvis få se alla samtidigt.

Vi önskar alla en lugn avslutning på 2019 och ett riktigt gott 2020!

2017 – ett turbulent år

Inte trodde jag att 2017 skulle bli ett så turbulent år som det blivit.

Min hälsa har åkt upp och ner under större delen av året men nu äntligen känns det som min kropp börjat läka och jag blir successivt starkare, även om det tar en väldans tid…

Jag har insett att detta ordspråk är väldigt sant  yes :

Impe har fått mer artros och pålagringar i sin tass och inte mått så bra. Fast nu efter att vi skaffat hemmalaserna så mår han faktiskt bättre vilket är så skönt!

Luna ”pensionerades” från både lure coursingen och whippetracet i år och får nu mera bara springa på träning, men är lika glad för det.

Era och jag har fått jobba lite i uppförsbacke när det gäller kontakt och samhörighet då hela hennes första tid hos oss präglades av att jag inte kunde röra mig ordentligt. Men nu börjar vi hitta varandra och trots en fortfarande svajig lydnad så lyckades vi bli uppflyttade ur appellen nu i höst, på första försöket dessutom! Däremot har Era och Jerker alltid haft en bra kontakt vilket nu märks extra tydligt i vallhagen där dom har utvecklats väldigt bra sen han tog över henne där i somras. Mycket tack vara hjälp från uppfödare Zonja och från Frida där dom är och vallar regelbundet.

Fast det absolut mest fantastiska i år har Raya (Dixietown Alptoppens Ros) stått för. Vår lilla fina, goa tiger har inte bara förgyllt vår vardag med sitt härliga väsen, och varit en underbar lekkamrat till framför allt Era, utan hon har även haft en helt makalös säsong på LC-fälten.

Facit för Rayas första säsong är: tre svenska cert (det är max vad man kan ta på sin första säsong), två förstaplaceringar och ett CACIL. Utöver det har hon tagit ett cert i Danmark och blev på den tävlingen även trea Best In Field, och som grädde på moset så är hon överlägsen etta på årsbästalistan för whippettikar klass 1 (internationella tikar som är under 48 cm enligt reglerna) och i och med det kvalificerad för nästa års Europamästerskap i Lure coursing som går av stapeln i Danmark.

Året som gått….

Tänker jag tillbaka på 2016 så är det med väldigt blandade känslor, så mycket tråkigt har inträffat.

Året började med att vi valde att ta bort Hojt som visade sig ha epilepsi, vilket verkligen inte var ett lätt beslut. Han var en helt fantastisk hund och min ut i klospetsarna och jag skulle gjort vad som helst för att få ha honom kvar men för honom fanns inget alternativ då han mådde så otroligt dåligt av sin sjukdom.

120224_hojt_jag

När jag sen fick ryggskott och en trasig menisk i höger knä så kändes livet ganska deppigt. Inte blev det bättre av att min högeraxel blev överansträngd och inte gick att använda ordentligt…. Nu var det inte bara matte som ’gick sönder’ utan Impe skadade sig i en tass på sommarens LC-prov vilket innebar en lång konvalescens för honom.

Under sommaren gick även Lunas humör över styr så hon diskade sig från whippetracetävlingar och vi beslutade att inte ta den valpkull på henne som vi funderat på. Troligen är det hormoner som påverkar henne då hon är grinig och tråkig under sitt löp och två månader efter det i skendräktigheten. Så fort hon går ur skendräktigheten är hon hur go och glad som helst igen, men tyvärr löper hon ca var sjätte månad så det är typ halva året som försvinner. Ja ja, vi får väl se hur vi hanterar det framöver.

Fast en stor ljusglimt kom ändå under året, jag fick äntligen hem en liten bordercollietjej. Fina, härliga Hexgårdens Breezy Hera blev starten på en ny era hos familjen Olin så att kalla henne Era var en självklarhet. Hon förgyller vårt liv med sin underbara energi och goa personlighet, och idag fyller hon sju månader väger 13 kg och är ca 48 cm hög.

luna_era impe_era raya_era

Nu ser vi fram emot 2017 med tillförsikt, Raya ska börja tävla LC och whippetrace och Era och jag ska fortsätta utvecklas tillsammans. Impe hoppas vi kommer att bli så pass bra i sin tass att han i alla fall kan få springa whippetrace, det visade sig ha blivit pålagringar i två tår och sedan tidigare har han pålagringar i ’handleden’ så vi får väl se men vi håller tummarna för det. Luna och jag tränar lite lydnad så kanske, kanske att vi kommer ut i startklassen under 2017, vi får väl se.

Önskar alla som läser detta en God Jul och ett Gott Nytt År

tomten