Tiden går…

Att ta tillvara på tiden här och nu och inte leva i dåtid eller framtid blir ännu mer påtagligt när man har en lite valp. Hon utvecklas så fort och det händer så mycket och vi försöker njuta av varje stund, även om jag tror alla i familjen bara längtar efter den dag hon har tappat alla valptänderna.

Inne försöker de tre vuxna mest hålla sig undan även om det är acceptabelt att hon ligger hos dom, om hon håller sig still då förstås.

Ute har dom däremot väldigt roligt och både Turan och Luna leker med henne. Turan och Embla har mest dragkamp i kombination med brottning och en del spring:

Medan Luna mest springer med henne. Man märker att Luna blir arg om Embla är för på henne, men det är inte så konstigt med tanke på hennes diskbråck, men nöjer hon sig med att springa så ställer Luna gärna upp en liten stund:

Raya håller sig däremot på sin kant (utom när det är mat på gång, då kan hon busa en stund) och det beror nog på de problem hon har. Just nu kör vi återigen rehab för att se om vi kan få igång henne så pass att det fungerar att låta henne springa lös utan att hon blir halt eller får ont i kroppen. Vi var även till hennes ortoped igen förra veckan och fortsätter leta efter vad det kan vara som gör att hon så fort hon mår bra och är fin i koppen och vi kör igång henne och låter henne ta i lite mer faller tillbaka och får ont. Detta har pågått i flera år till och från så nu vill vi verkligen försöka hitta vad det är som är problemet!

Vi har även möblerat om lite här hemma då vi tyckte att den läckra byrån vi köpte för ett tag sedan från Ateljé Nyfiken behövde få synas lite mer. Så den står nu i ”arbetsrummet”:

och i valp/hund/spel-rummet hamnade min mandala och två små fina skåp som Anja (på Ateljé Nyfiken) gjorde i ordning speciellt för att passa just mandalan In Love

Idag fyller vårt lilla yrväder och glädjespridare Embla 4 månader och det har visat sig att hon uppenbarligen har någon form av ”kängurugen” i sig så vi har fått byta ut barngrinden vi haft ut mot entrén mot en dörr. Vi tröttnade på att hon hoppade över och sen blev kvar där då det uppenbarligen var svårare att hoppa tillbaka, hon blev måttligt imponerad av den nya lösningen…

Behöver jag verkligen en valpbok till?!

Jag är en sådan som alltid har läst mycket hundböcker av olika slag och då jag är distanshandledare på SKKs distansutbildningar (mentalitet/uppfödarutbildning/genetik) så har det blivit extra mycket fokus på hundens olika levnadsfaser och den del jag gillar mest är valpars utveckling. Både mentalt och fysiskt och vad som kommer från arv och vad som kommer från miljö och alltså är formbart. Det har med andra ord blivit många ”valpböcker” genom åren och jag hade väl inte tänkt skaffa en till bok bara för att vi blev med valp igen, men när jag fick syn på ”Valpträning – så gör du valpen till en vardagshjälte” av Jessica Mann så kunde jag inte låta bli den (Csigora har den självklart i sitt sortiment för er som är intresserade yes ).

Redan kapitel 1 ”Grattis till valpen – om hur ditt liv aldrig blir sig likt igen” fångade min uppmärksamhet. Att direkt ta upp både dom bra och dom kanske lite mindre ”bra” sidorna med att ha hund på ett roligt och lättläst sätt var en mycket bra start på boken tycker jag.

Fler gånger tog hon upp det här med att det är svårt att lära någon ”inte”, och de saker hon ville trycka lite extra på ligger lättläst i ”pratbubblor”.

Självklart är det en hel del om aktivering av valp med i boken men även det allra viktigaste, att inte överaktivera valpen. För en liten valp är allt så nytt så att bara vara i en ny miljö är tröttande. Att upptäcka nya delar av tomten tillexempel:

Eller när man hittar något nytt som ligger på marken som måste undersökas:

Att vara på ett helt nytt ställe och i en helt annan miljö än vad man är van vid är både spännande och tröttande, som när Embla fick vara med när husse och matte tog en kopp kaffe på ett annorlunda ställe, hon sov gott efter det:

Hon tar även upp saker som koppelgående och inkallning, där hon är noga med att nämna att det är ens egen målbild man ska jobba mot, inte vad ”alla andra” tycker. Det finns inget ”rätt eller fel” utan du själv bestämmer över dig och din hund (självklart på ett humant och djurvänligt sätt) och hur du vill att ert liv tillsammans ska vara. En sak som däremot är bra att ha med sig i tanke är ”det hunden (egentligen alla) gör ofta blir den bra på”.

En av rubrikerna i boken är ”Byt mot något bättre”, vilket är en sak vi har försökt tillämpa. Men när husse för femtielfte gången glömmer ställa upp sina träskor så får man sno sig på om man ska hinna med att byta mot något annat laugh .

Två andra väldigt viktiga saker som hon skriver om är dels det här med att valpar biter i allt:

och dels det här med morrning:

Två saker som är bra både för nya och för nygamla valpägare att tänka till lite extra runt. Valpen/hunden kan inte kommunicera som vi kan med ord utan dom måste ta till andra medel och då är munnen och morrningar några av dom sätt som faller sig naturligt för dom att välja.

Turan får stå ut med mycket från Embla men hanterar det, och kommunicerar på ett betydligt bättre sätt än vad vi människor någonsin kan göra. Men vi kan lära oss, och valpen, att kommunicera på ett sätt som fungerar för oss tillsammans.

Så om jag ska summera det hela så tycker jag att denna bok har en given plats i min bokhylla. För även om jag som sagt har en del kunskap i bagaget så blir man aldrig fullärd och i den här boken kan både nya och gamla hundägare hitta många bra saker. Det är lätt att glömma hur det är att ha en valp och allt roligt man kan göra tillsammans, både genom berikning, det så populära ordet som egentligen handlar om att man ska låta hunden vara hund (och inte förmänskliga den) och vara medveten om vad just den ras jag har valt har för ”specialiteter”, och alla de roliga aktiveringar man kan hitta på tillsammans. Båda sakerna får man många tips på i boken ”Valpträning – så gör du din valp till en vardagshjälte!”

Som i morse när Embla låg i mitt knä och verkade vara lika intresserad av vad Carina Bergfeldt hade att berätta som jag var kändes det som vi upplevde något tillsammans, även om det troligen var på helt olika sätt så var det ändå en upplevelse!

Ibland är jag lite väl överoptimistisk…

Ja jag vet inte riktigt hur jag tänkte när jag helt plötsligt bestämde mig för att prova köra doftprov med Turan unknw , inte jättemycket tränad, en matte som är extremt drabbad av allergin i år och tappar rösten då och då samt en liten valp hemma som tar mycket energi var inte en perfekt kombination direkt…

Turan och Embla har börjat hitta varandra och då jag hittade en perfekt leksak för två på Csigora, så håller dom sig sysselsatta ganska länge:

Så med ett huvud fullt av Embla och dessutom mer eller mindre i höglöp så var det verkligen överoptimistiskt av mig att tro att vi skulle fixa det. Att det sen mest var mitt fel som gjorde att det inte gick får jag väl skylla på allergin och att även jag är dåligt tränad no . Vi får träna mer och göra ett nytt försök i höst.

Men kul har vi och Turan är jätteduktig kiss

 

Att tro att min man fixar de flesta av mina/våra idéer är däremot inte att vara överoptimistisk, det gör han och det blir alltid jättebra In Love , sen kanske det krävs lite tid för att det ska bli helt klart men det är det värt! Det senaste projektet är en utbyggd altan på norrsidan och en pergola. Det som är kvar att göra nu är kanten och sen ska det upp en avskärmning på ena kortsidan.

Han har världens bästa hjälpreda som gör sitt yttersta för att assistera, att sen husse kanske inte alltid uppskattar det är inget vårt lilla yrväder tar någon hänsyn till laugh

 

Men bra blir det och vi är så nöjda!