web analytics

Börjar känna mig otursförföljd….

Måste dock börja med att skryta över fina Myra (Triporas Ambitiösa Akela) som var i Danmark/Roskilde förra veckan och blir BIR-valp, ensam valp i 6-9mån, men med en jättefin kritik. Stort grattis till matte Maria som visade henne så snyggt!

I fredags åkte vi till Halmstad för årets första whippetracetävling. India har kommit så långt att tränarna tyckte hon var redo för att försöka ta sin licens.

Det är så skönt att Alvina verkar älska det här med husbilsliv, när den rullar så sover man och när den stannar är det alltid nått nytt spännande utanför. Dessutom kommer hon upp själv i sängen därbak nu så när hon är trött går hon ofta dit och lägger sig.

När vi klev upp på lördagsmorgonen så lyckades jag på något konstigt vis sträcka en muskel i vaden, det gjorde jätteont och det kändes som jag knappt kunde gå på det benet. Problemet var att det var det andra benet jämfört med min hälsporre så jag ångrade verkligen att jag inte tagit med mig kryckorna….

Som tur var finns det snälla människor och Peter som lovat starta India åt mig, då Jerker dömde hela dagen, var gullig och värmde även upp henne. Stort tack för all hjälp!

Det var skönt att vi har det nya staketet till husbilen så man vågade ha hundarna ute en del, både Alvina och Embla njöt av dagen även om dom inte fick vara med och springa.

Jerker hade även fixat  så  garaget  var  inom  inhägnaden  vilket  var  ett  lyckokast.

India skötte sig strålande hela dagen, inget gruff eller några andra konstigheter vilket är huvudsaken när man är licenshund! Att hon sen hamnade i D-finalen (det var finaler från A-F) som var alldeles för snabb för henne var kanske inte så roligt men som sagt huvudsaken var att det blev en godkänd licenstävling!

Bilden tagen av Aleksandra Stojiljkovic, tack!

Alla fyra fick vara med på prisutdelningen och Alvina insåg då att det fanns en sandgrop där så hon blev lite till sig och ville dit, hon insåg nog att hon  missat nått ”spring”.

Vän av ordningen undrar säkert varför bara fyra hundar, var är Turan? Hon har fått nöjet att åka på kollo några veckor till sin syster Mikkel i Malmö där hon dels njuter av tillvaron och dels undrar vad man ska göra med små aktiva människor. Det tar nog några dagar till innan hon vant sig vid Mikkels tvåbenta ”syster” på 3 år.

Idag har Jerker satt på dragkrok på bilen och jag klippt kräset och tagit fram trädgårdsmöblerna på norrsidan. Tjejerna gjorde sitt bästa för att ”hjälpa till”….

 

 

En otrolig resa!

Vi fick hem Skatan den 2/9 och tog då första progesteronprovet vilket visade att hon var ganska långt gången så det var bara att börja planera och packa för resan norrut. Efter det andra progesteronprovet på måndagen den 4/9 så var det bara att börja resan mot Norge och Trondheim.

Skatan – Swelavyaz Runfire Double Heart Z

Första natten stod vi vid Klarälven, ganska nära den Norska gränsen, och det var väldigt vackert:

men alldeles för mycket mygg. Jag klarade mig som tur var från myggbett tack vara Skogssalvan men dom var ändå på tok för närgångna för att det skulle vara trevligt….

Väl inne i Norge så ändrade landskapet karaktär ju längre norr ut vi kom. Första rastningen blev norr om Engerdal:

Andra rastningen blev i Tynset där vi även passade på att handla. Vi var framme i Trondheim vid femtiden och tog det lite lugnt innan vi åkte till den tilltänkte som är en äldre gentleman på 11 år vid namn Hot Isle President. Det är en hane jag tittade på redan för flera år sedan men av olika anledningar blev det inte av då och med tanke på hans ålder så hade jag inte en tanke på honom till India. Men nu när vi fick chansen att låna in Skatan så var valet enkelt trots att det är en resa på 100 mil enkel väg.

Kjell-Richard tog spermaprov på Charlie som han kallas, en vecka innan vi kom så vi viste att han hade gott om aktiva spermier. Det var heller inget fel på varken viljan eller tajmingen så vi fick till en bra parning ganska direkt.

Charlie – Hot Isle President 

Onsdagen tillbringade vi sedan vid den vackra Strindfjorden där vi gick en långpromenad, åt lunch och Jerker cyklade en sväng med alla tjejerna utom Raya.

Sent på eftermiddagen åkte vi tillbaka till familjen Brevik och fick även nu till en bra parning mellan Skatan och Charlie, efter det begav vi oss söder ut igen.

Vi hade bestämt att vi skulle försöka åka så långt vi orkade på kvällen och det blev till Oppdal där vi hittade en fin ställplats med el och dusch.

På torsdagsmorgonen rullade vi vidare mot Strömstad. E6:an var inte en jättestor väg direkt och vi var som mest upp på 1000 m över havet innan det vände ner mot Oslo.

Vi lyckades komma till Oslo lagom till rusningstrafiken men som tur var så var det värst norr ut och vi skulle ju söder ut så det gick riktigt bra.

Vi anlände till Näsinge flygplats strax nordost om Strömstad lite senare på kvällen. Anledningen till detta stopp var att det var dags för Lure Coursing igen och Turan skulle få springa sitt andra svenska prov för året.

Lördagsmorgonen bjöd på sol men det tog en stund innan dimman lättade.

Whipparna sprang på söndagen och tyvärr blev det bara ett lopp för Turan då det återigen började blöda från ”nagelbandet” på hennes tå. Den tån som hon gjorde illa i våras och som dess har spökat lite nu och då. Varje gång har det ju dock gått över på ett par dagar så vi har inte varit hos veterinären då det inte känts nödvändigt med tanke på att hon kunnat springa LC på den höga nivån hon trots allt har gjort, men nu bestämde vi oss för att nu måste vi ta reda på vad detta egentligen kan vara.

Sagt och gjort, vi åkte från Strömstad redan på söndagskvällen och stannade på en enkel ställplats en bit söder om Göteborg. På måndagsmorgonen ringde vi bästa djurkliniken och dom lyckades klämma in oss kl tre.

Efter röntgen så visade det sig att klobenet var trasigt och varken Debbie eller jag fattade hur hon kunnat springa och prestera så pass bra på LC med den skadan. Hon har ett jäkla pannben den där hunden (:kiss:)

Debbie och Anna opererade direkt och tog bort klobenet, vi gör att försök med att behålla resten av tån.

Så nu blir det inga mer tävlingar i år för Turan tyvärr, nu ska detta få läka ordentligt och sedan blir det rehab och uppbyggnad inför nästa år. Lite trist men så skönt att vi hittade felet och att det förhoppningsvis var så här enkelt att åtgärda.

Tur vi har andra sakar att se fram emot i höst/vinter. Om nån vecka hoppas vi få ett första tecken på om Skatan är dräktig eller inte så nu tar vi det lugnt och håller oss mest hemma.

Äntligen!

Dagarna sedan nyår har varit väldigt lugna då Jerker haft höga levervärden och gulsot. Jag har fått en hel del virkat, bland annat blev jag supernöjd med denna duk. Garnet passar så himla bra till det nya skåpet:

Vi har även lagt en del pussel, tur vi fick ett nytt gäng ”Jan van Haasteren”-pussel av vänner i somras då det är en bra sysselsättning för någon som inte orkar så mycket. Här är det senaste som blev klart i tisdags:

I torsdags tog vi husbilen till Kalmar och ställde oss på ställplatsen nere vid hamnen. Jerker skulle vara på sjukhuset 7:45 i fredags så vi båda tyckte det var enklast att slippa åka i ottan. Vi spelade lite Sagrada på kvällen och bara myste:

Fredagen ägnade hundarna och jag åt att promenera en hel del då solen var på ett strålande humör nästan hela dagen:

Till och med i ”storstaden” lyckas Embla hitta en pinna att bära på:

Det blev dock en dryg väntan och jag hann bli orolig innan Jerker väl hörde av sig. Det visade sig att operationen varit lite strulig men gått bra och nu väntade han bara på provsvar och få veta om han fick gå hem eller inte. Vid fem kom ett sms att han blev kvar över natten men sen fick jag ingen kontakt med honom på några timmar så jag hann återigen bli orolig. Men det visade sig bara vara att han fått ont i magen och fått smärtlindring så han hade somnat.

Lördagsmorgonen var blåsig men solig:

Jerker hörde av sig vid nio och han hade haft ont även under natten men nu mådde han bra. Återigen skulle han bara vänta på provsvar och besked om när han skulle få gå hem.

Vid elva var allt klart och alla prover var bra så han fick gå hem. Jag tror vi alla fyra tyckte ”ÄNTLIGEN” när han väl dök upp i husbilen:

Väl hemma så tog sig blondinerna en rejäl sväng på tomten, efter två dagar med bara koppelpromenader behövde dom få blåsa ur sig lite:

Nu är allt lugnt och Jerkers mage verkar vara som vanligt igen, men han ska fortsätta gå på regelbundna magnetröntgen så dom kan ha koll på gallan/levern. Det känns jätteskönt så nu hoppas vi han slipper mer sådana här skov!