Det känns som tiden går otroligt sakta just nu, för även om det har gått fyra veckor sedan Turan bröt benet så är det 8 veckor kvar med restriktioner….
Hon är dock väldigt glad att ha fått slippa tratten, nu har hon bara ett skydd över benet när hon är ute och solar eller har svårt att låta bli att slicka på det. Det har gjort att hon fått in en cavebed i sin lilla hage, så uppskattat!
En annan mycket uppskattat sak var att Indias uppfödare kunde ta med India till Lure Coursingprovet i Bjurholm för två veckor sedan! Hon var ju anmäld då vi skulle ha åkt dit under vår planerade norrlandsresa så vi blev jätteglada när dom erbjöd sig att ta henne med. Ännu gladare blev vi såklart när det visade sig att hon sprang jättefint och blev 2:a med cert av 20 startande i whippet OPEN-klass!
Den som däremot var måttligt glad över att India var borta i drygt 5 dagar var Alvina, men hon vande sig och vi hittade på saker ihop istället. Men när India väl kom hem blev det full fart.
Det märktes verkligen att dom saknat varandra och Alvina fick äntligen någon att dela cavbed med igen.
Ett annat glädjeämne är att Turan nu får gå 15 min per promenad! I och för sig kommer man inte så långt när man bara får skritta men bara det att hon kan få se andra saker och känna andra dofter är glädjande. Turan och jag åker dessutom ibland till andra ställen så hon får se och utforska något nytt.
Hon har även varit hos sin fysioterapeut (canineopat) Anna på Ljungby Hundhälsa. Turan brukar normalt vara måttligt road av att gå dit men den här gången gick hon före mig in och var så nöjd med Annas behandling! Så nu har vi en plan för kommande veckor, känns riktigt optimistiskt.
Men det nog största glädjeämnet just nu är ändå att Embla och hennes nya familj trivs så otroligt bra med varandra. De rapporter vi har fått visar att det har blivit till och med bättre än vad vi kunde hoppats.
Först måste jag berätta hur bra det verkar ha blivit för Embla!
Det visade sig ju att Emblas SRMA aktiverades när någon av våra andra tikar löper, så efter stor vånda bestämde vi att det bästa för henne var att få flytta till ett hem utan fertila hundar. Hon bor nu på västkusten hos ett pensionärspar och det känns väldigt bra och Embla verkar trivas jättebra med sitt nya liv.
Men såklart har det varit jobbigt och ledsamt att hon flyttade så det har varit skönt att ha dom här två ”galningarna” som sett till att vi fått annat att tänka på.
Det har även blivit en hel del virkat för att skingra tankarna, så två nya sjalar har det blivit. Tack Nilla för mannekängandet!
Några dagar efter att Embla flyttat var det även dags att packa husbilen för vår semesterresa. Den började i Västerås där jag, Raya, Turan och India träffade Alba (Triporas Alerta Alba) från senaste kullen som skulle ställas ut på söndagen.
Alba och matte Johanna skötte sig riktigt bra med tanke på att det var deras första besök i en utställningsring. Tack för att ni tar så väl hand om henne, det var jätteskoj att träffas.
Efter några trevliga dagar på utställningarna i Västerås så åkte vi till Norrköping på söndagskvällen då vi skulle hämta Jerker och Alvina vid tåget på måndagsmorgonen. Det blev en lugn kväll vig Norrköpings WR.
På måndagen ställde vi upp husbilen vid Timmermon inför två dagars LC-prov.
Tjejerna tyckte det var skönt att få lite större yta att röra sig på och Raya älskade att vi lagt mjuka dynor i garaget åt hundarna.
På tisdagen hjälpte jag till i sekretariatet, det var inte tänkt så men då det blev lite strul på olika fronter så fick det bli så.
På onsdagen var det så äntligen dags för whipparna att tävla. Först ut var India i OPEN och hon sprang jättefin! Det var ju hennes allra första tävling och att då ligga trea efter första loppet är riktigt bra tycker jag.
Turan startade som vanligt i CACIL och sprang superbra, men sen tog all glädje slut….
I målgången så gick hon (som vanligt) hårt in på trasan som precis hade stannat, men troligen fastande foten i någon tuva eller nått för det tog tvärstopp och hon voltade framlänges med nästan rak kropp och skrek! Då var även den andra hunden framme vid trasan så det blev lite stökigt så jag såg inget förrän Turan reste sig, fortfarande skrikandes och då stod hon med vänster framben i luften och det stack ut benpipor genom skinnet. Jag är evigt tacksam till Magnus som snabbt var framme och lyfte upp henne och bar henne till veterinären.
Jag är lika tacksam till Andreas som exakt såg hela händelseförloppet och kunde berätta för mig precis hur det gick till.
Att sen även Annelie var där med sin väska och sin kunskap var nog Turans smala lycka, i alla fall var veterinären mycket nöjd med hur allt hade hanterats på plats. Vi säger än en gång supertack till alla som ställde upp på olika vis, ingen nämnd ingen glömd men stor kram till er alla!!
Det första veterinären gjorde var att få in benpiporna och dra benen till rätta och sedan lägga ett provisoriskt gips. Då det var ett öppet brott kunde dom inte operera på en gång utan hon måste få antibiotika först och den måste börja verka ordentligt. Sen var det dessutom problem att hitta en så pass liten och tunn platta som skulle gå att skruva ihop benet med. Hon har ju ganska tunn benstomme våran kära Tura. Så för oss var det bara att hitta nån stans att stå under tiden. Först stod vi en natt vid Ågesta men sen flyttade vi oss till Flatens ställplats då vi inte visst hur länge vi skulle bli kvar.
Raya låg mest inne men småtjejerna var glada att vi i alla fall ställde upp en sektion så dom fick vara ute.
Jerker och jag roade oss så gott vi kunde med promenader och spel.
På fredagseftermiddagen kom så äntligen plattan och dom kunde operera. Operationen tog längre tid och var mer komplicerad än vad dom trott då benändarna var trasiga.
Allt gick dock bra och på lördagen fick vi hämta hem våran lilla o-Turan.
Det blev såklart ingen fortsatt semester så nu är vi hemma igen. Turan har varit jätteduktig men man märker att hon har ont. Igår fick vi bort plåstret och det märkte man att hon uppskattade, hon har varit lugnare efter det. Men det är strikt ”burvila” i 6 veckor och efter det ytterligare 6 veckor med ”rumsvila”. Vi får väl se hur detta ska gå….
Det som är så fascinerande är att hon redan nu går ganska obehindrat på benet. Ibland hoppar hon på tre ben men oftast så stödjer hon på det, trots att det bara är 4 dagar sedan operationen. Här är en liten film från idag:
Sedan i måndags har vi haft fina Myra (Triporas Ambitiösa Akela) här medan hennes matte och husse har varit på semester på västkusten.
Hon har smält in så fint i flocken och hängt med på allt nytt. I tisdags var hon och Alvina med till min alzheimersjuka moster där hon både fick åka hiss och gå i ”marmortrappor” för första gången, bara roligt tryckte hon.
Efter det åkte vi till rasthagen så tjejerna fick springa av sig lite.
Igår fick hon hänga med till min andra moster och hennes 1-åriga korthårscolliehane. Han var lite stor och mycket tyckte hon nog men det gick ändå jättebra.
Här hemma har hon, precis som sin syster, tyckt att India har varit den man skulle vila/sova hos. Det är säkert ett minne från det att hon var liten och India var den som mest höll på med dom efter det att mamma Skatan flyttat hem igen.
Idag innan hennes matte och husse kom och hämtade henne så var det fullt ös tillsammans med syster Alvian på södersidan.
Dom var dock tvungna att vila lite mellan varven då det var ganska varmt idag.
Trots värmen så skulle dom ju nödvändigtvis ligga mitt i solen och steka sig.
Vi provade även att ta några uppställningsbilder på Myra och det märks att matte Mia har tränat henne på att stå fint, så lätt att få att stå still. Att det sen tog ett antal bilder innan vi var nöjda berodde nog mer på att oss än på Myra. Vi passade även på att mäta henne och hon är ca 47 cm och 8,5 månad gammal.
Det har varit så roligt att ha henne här, det tycker vi alla. Även om Alvina och India av hundarna nog har uppskattat det mest.
