Vi fick hem Skatan den 2/9 och tog då första progesteronprovet vilket visade att hon var ganska långt gången så det var bara att börja planera och packa för resan norrut. Efter det andra progesteronprovet på måndagen den 4/9 så var det bara att börja resan mot Norge och Trondheim.

Skatan – Swelavyaz Runfire Double Heart Z

Första natten stod vi vid Klarälven, ganska nära den Norska gränsen, och det var väldigt vackert:

men alldeles för mycket mygg. Jag klarade mig som tur var från myggbett tack vara Skogssalvan men dom var ändå på tok för närgångna för att det skulle vara trevligt….

Väl inne i Norge så ändrade landskapet karaktär ju längre norr ut vi kom. Första rastningen blev norr om Engerdal:

Andra rastningen blev i Tynset där vi även passade på att handla. Vi var framme i Trondheim vid femtiden och tog det lite lugnt innan vi åkte till den tilltänkte som är en äldre gentleman på 11 år vid namn Hot Isle President. Det är en hane jag tittade på redan för flera år sedan men av olika anledningar blev det inte av då och med tanke på hans ålder så hade jag inte en tanke på honom till India. Men nu när vi fick chansen att låna in Skatan så var valet enkelt trots att det är en resa på 100 mil enkel väg.

Kjell-Richard tog spermaprov på Charlie som han kallas, en vecka innan vi kom så vi viste att han hade gott om aktiva spermier. Det var heller inget fel på varken viljan eller tajmingen så vi fick till en bra parning ganska direkt.

Charlie – Hot Isle President 

Onsdagen tillbringade vi sedan vid den vackra Strindfjorden där vi gick en långpromenad, åt lunch och Jerker cyklade en sväng med alla tjejerna utom Raya.

Sent på eftermiddagen åkte vi tillbaka till familjen Brevik och fick även nu till en bra parning mellan Skatan och Charlie, efter det begav vi oss söder ut igen.

Vi hade bestämt att vi skulle försöka åka så långt vi orkade på kvällen och det blev till Oppdal där vi hittade en fin ställplats med el och dusch.

På torsdagsmorgonen rullade vi vidare mot Strömstad. E6:an var inte en jättestor väg direkt och vi var som mest upp på 1000 m över havet innan det vände ner mot Oslo.

Vi lyckades komma till Oslo lagom till rusningstrafiken men som tur var så var det värst norr ut och vi skulle ju söder ut så det gick riktigt bra.

Vi anlände till Näsinge flygplats strax nordost om Strömstad lite senare på kvällen. Anledningen till detta stopp var att det var dags för Lure Coursing igen och Turan skulle få springa sitt andra svenska prov för året.

Lördagsmorgonen bjöd på sol men det tog en stund innan dimman lättade.

Whipparna sprang på söndagen och tyvärr blev det bara ett lopp för Turan då det återigen började blöda från ”nagelbandet” på hennes tå. Den tån som hon gjorde illa i våras och som dess har spökat lite nu och då. Varje gång har det ju dock gått över på ett par dagar så vi har inte varit hos veterinären då det inte känts nödvändigt med tanke på att hon kunnat springa LC på den höga nivån hon trots allt har gjort, men nu bestämde vi oss för att nu måste vi ta reda på vad detta egentligen kan vara.

Sagt och gjort, vi åkte från Strömstad redan på söndagskvällen och stannade på en enkel ställplats en bit söder om Göteborg. På måndagsmorgonen ringde vi bästa djurkliniken och dom lyckades klämma in oss kl tre.

Efter röntgen så visade det sig att klobenet var trasigt och varken Debbie eller jag fattade hur hon kunnat springa och prestera så pass bra på LC med den skadan. Hon har ett jäkla pannben den där hunden

Debbie och Anna opererade direkt och tog bort klobenet, vi gör att försök med att behålla resten av tån.

Så nu blir det inga mer tävlingar i år för Turan tyvärr, nu ska detta få läka ordentligt och sedan blir det rehab och uppbyggnad inför nästa år. Lite trist men så skönt att vi hittade felet och att det förhoppningsvis var så här enkelt att åtgärda.

Tur vi har andra sakar att se fram emot i höst/vinter. Om nån vecka hoppas vi få ett första tecken på om Skatan är dräktig eller inte så nu tar vi det lugnt och håller oss mest hemma.