web analytics
  • Hundträning,  rallylydnad,  Rehab/fysträning,  Vardagen

    Tråkigheterna hopar sig….

    Just nu känns allt ganska jobbigt då vi verkar vara inne i ett negativt flöde….

    Först detta med Luna och nu har vi fått klarhet i vad det är för fel på Raya. Det är i och för sig positivt att vi nu vet men vi hade ju hoppats på en ”trevligare” diagnos. Fördelen är att hon förhoppningsvis kommer att kunna må bra, bara vi hittar rätt kortisondos.

    Allt började för snart 3 år sedan när Raya var 2,5 med en, vad vi trodde då, olycka/skada i länden. Men allt eftersom har vi insett att det måste vara något annat då hon varje gång vi kört igång henne fått tillbaka problemen. För ett år sedan hamnade vi hos en bra ortoped som konstaterade att Raya nog hade en inflammation i länden och vi fick en lång behandling med ”rimadyl” och rehab. I våras var hon riktigt bra så vi körde igång henne igen men det tog tyvärr inte lång tid med lite mer belastning innan hon återigen blev stel i kroppen och haltade. När vi var tillbaka till ortopeden så konstaterade hon ganska snabbt att med tanke på att Raya återigen hade högt CRP så lutade det åt en kronisk muskelinflammation och vi skulle prova med kortison i hop med rehab.

    Raya blev snabbt bättre och vi körde igång henne och hon fick till och med springa på en lc-träning, till sin stora förtjusning. Vi trappade ner till 5 mg varannan dag men det visade sig vara för lite då Raya blev sämre igen och dessutom fick ”Ytlig akut pyodermi”, vilket veterinären trodde kunde höra ihop med att hon även blivit sämre i musklerna. Vi har nu ökat dosen kortison till 10 mg per dag och Raya mår återigen bra, det syns till och med på bild hur mycket lättare hon är i kroppen:

    Förhoppningsvis håller hennes mående i sig nu när vi ska trappa ner till 5 mg per dag, allt för att försöka hamna på en så låg dos som möjligt. ”Fördelen” med det senaste som hände är att Raya nu har en diagnos: Polymyosit (immunmedierad kronisk muskelinflammation) och att vi vet hur vi ska kunna hjälpa henne att må bra!

    Inte för att jag vet om det hänger ihop med allt som har hänt hundarna men jag har själv mått mer eller mindre dåligt sedan början på oktober. Jag har haft ont i övre delen av magen och varit illamående då och då. Tillexempel har mina frukostar sett ut så här:

    Tur jag har min virkning att skingra tankarna med. Men i veckan som var blev jag sämre så jag kom äntligen iväg till doktorn och där fick jag snabbt en trolig diagnos: magsår… Jag fick medicin och håller nu på att ta massa prover så får vi se om det blir antibiotika eller gastroskopi (håll tummarna för att proverna visar att det räcker med antibiotika!). Mår fortfarande riktigt dåligt men har nu kunnat äta lite mer vilket i alla fall är ett steg i rätt riktning.

    Mitt mående och snön och det kalla vädret har gjort att det mest blivit inomhusaktiviteter för hundarna (bortsett från den vanliga promenaden alltså). Raya fortsätter med sin rehabträning, stärker småmusklerna:

    Balans och muskelträning:

    Styrka och koordination:

    Turan har också fått en hel del balans, smidighet och muskelträning. Det är en stor fördel med balansbollen då jag verkligen ser att hon belastar alla benen ungefär lika mycket:

    Med Turan har jag även övergått från lydnadsträning till rallylydnadsträning då jag har insett att både hon och jag tycker det är roligare. Jag körde ju Luna lite i rallylydnad och Raya och jag har gått en grundkurs så lite grunder har jag och Turan har ju en del lydnadsgrunder så en nybörjarklass känns inte allt för långt borta. Till våren kanske när jag förhoppningsvis mår bättre.

    Även Embla får såklart vara med på inomhusträningarna och hon är ganska snabblärd, att kliva i och ur backen fixade hon ganska direkt:

    Jag har inte börjat med den stora balansbollen med henne ännu men balansdisken har hon fått börja med och där kör vi även en del bakdelskontroll:

    Sen kommer nog även hon att få börja med rallylydnad så vi har påbörjat träningen med att ha fokus både på vänster och höger sida:

    Som sagt vi roar oss så gott det går och kör korta stunder, det är allt jag orkar just nu.

  • Vardagen

    Det gick inte längre…

    För 2-3 år sedan började vi märka att Luna fick problem när hon ansträngde sig och för 1,5 år sedan hamnade vi hos en av Sveriges bästa neurologer och hon sa ganska direkt att hon misstänkte diskbråck. För ganska exakt ett år sedan blev diagnosen fastställd och vi har försökt hjälpa Luna med olika typer av smärtlindring och rehab, men tyvärr har de flesta mediciner resulterat i att hennes mage har kraschat. Nu i höst blev hon sämre och hennes neurolog tyckte vi skulle gå igenom hela henne för att se om det inte var något annat så det gjorde vi. Inget annat hittades utan det är hennes diskbråck som blivit värre och vi fick prova ännu en ny variant på smärtlindring, tyvärr hjälpte inte den heller.

    Vi är av den åsikten att en hund ska inte lida bara för att vi vill ha den kvar och när vi såg att Lunas bättre stunder blev färre och färre så ringde vi neurologen igen och hade ett långt samtal med henne. Hon stöttade oss till 100% i vårt beslut så i torsdags fick Luna somna in. Vi valde att göra det på vår vanliga veterinärklinik (Små Tassar i Nybro) där Luna alltid är lika glad för att vara och där vi vet att både vi och våra hundar blir så väl omhändertagna.

    Sorgen är enorm efter vår fina, fina Luna och vi är så tacksamma för att ha en uppfödare och en hanhundsägare som båda har varit så stöttande under denna tid och för att båda hade förståelse för vårt beslut.

    Luna var en mycket speciell tjej, vi hade kontakt med hennes uppfödare redan ett halvår innan hon föddes och fick vara med på hela resan. Första beskedet att det var några tikar födda kom redan strax efter lunch på juldagen och denna bild på de tre tjejerna är från när dom var någon dag/några dargar gamla:

    Jag var där och hälsade på när dom var ca 5 veckor och redan då hade vi vår favorit, hon med de vita benen:

    Kullen skulle heta efter amaryllisar och vi letade rätt på ett namn som vi gillade och den blev denna vackra amaryllis vid namn Luna:

     

    Hon var en förtjusande lite tös som smälte bra in i flocken som då bestod av hennes morbror Impe och pumin Hojt.

     

    Hojt var en speciell liten kille som inte alltid var så förtjust i andra hundar men lilla Luna föll han för,

    och hon för honom så dom hade mycket roligt tillsammans och jag tror hon saknade honom lika mycket som jag gjorde när han gick bort alldeles för tidigt.

     

    Luna hade ju som sagt även sin morbror i flocken som alltid var hennes trygghet och som hon ofta valde att lägga sig hos, hur trångt det än var:

     

    Luna ställdes ut några gånger med ck och trea i öppenklass på Tånga Hed som bästa resultat, fint ställd av sin uppfödare Helena:

    Luna och jag lyckades även (med hjälp av husse) ta ett RLD N på fyra tävlingar och då hon även hade lc-licens och tävlat en del, dock med blandat resultat, så fick hon whippetklubbens trippelpris, något vi är mycket stolta över.

     

    Här är en av de finaste bilderna vi har på Luna, tagen av vännen Sara för flera år sedan.

     

    Innan vi åkte iväg i torsdags så busade vi med hennes älskade boll som har hängt med i säkert 5 år, hon orkade inte lång stund men att få sluta med glädje även om kroppen fick lida var viktigt både för henne och oss.

     

    Vila i frid älskade Luna!

     

  • csigora,  Krokning/Virkning/Handarbete,  tankar,  Vardagen

    Tidsfördriv…

    Ja när det är trist väder ute och flera i familjen inte mår jättebra så får man försöka fördriva tiden inne så gott det går.

    Jag har ju som tur är min virkning och jag är klar med både sjalen och mandalan som jag skrev om tidigare (hittas HÄR om någon vill läsa det). Garnet till sjalen köpte jag i våras och det var egentligen tänkt för ett annat projekt men det blev aldrig av. Men jag tycker det blev en snygg vardagssjal till mig av det i ett mönster från Mijo Crochet:

    Mandalan är en Starstruck Mandala CAL från Anna Virkpanna  och den var väldigt rolig att virka. Däremot var jag inte så förtjust i de sista varven så där fick jag hjälp av en vän att göra två ”egna” varv som jag tycker blev väldigt bra:

     

    Sen kan man ju även fördriva tiden med att köpa ett nytt halsband till Embla. Det är faktiskt det allra första helt egna (inte ärvda) som hon får. Det kanske egentligen inte var något hon behövde men när jag fick syn på det hos CSIGORA så kunde jag bara inte låta bli att köpa det, och det blev precis så snyggt på Embla som jag trodde det skulle bli! Det har dessutom den stora fördelen att ”nedhänget” från halvstrypet är väldigt kort:

     

    Även Embla roar sig med olika tidsfördriv, somliga mindre trevlig än andra….

    Vi trodde att hon, med tanke på att hon snart är 7 månader, hade slutat tugga på mattor men tydligen inte, nu får dörren till sovrummet vara stängde ett tag till. Trist tycker Raya och Turan som gillar att krypa ner i sängen en stund till efter frukost men dom för nöja sig med soffan även då. Det är ju populärt att fördriva tiden där på kvällarna:

     

    Avslutar med två tankar ur den fina kalendern vi fick när vi köpte husbilen i somras. Den fösta passar nog lite extra bra in på Jerker och mig då bilden visar en av våran vanligaste tidsfördriv:

    Den andra är något som jag brukar säga men det kan inte sägas för många gånger för precis så är det!