Nu har försäsongsträningen dragit igång liter mer ordentligt och alla tre gillar det. Turan är väl den som vill lite extra mycket då jag tror hon har saknat att få jobba med sin kropp. Det är inte alltid lätt att få henne att sluta när jag tycker vi är klara.
I år försöker vi lägga upp träningen ännu mer strukturerat än vanligt. Efter besöket hos Mia och grabbarna tog jag tag i dokumentationen på ett annorlunda sätt och det har givit resultat.
Vi varier balans och träning av olika muskelgrupper i passen så hela kroppen får sig en genomkörare.
Den blå balansdisken från CSIGORA är bra att ha till flera olika rörelser/muskelgrupper så den rekommenderar jag varmt.
Den senaste tiden har det varit både kallt, snöigt och halt så det är himla lyxigt att ha ett ordentligt löpband där vi kan träna både kondition (skritt och trav) och hela kroppen i aktiv skritt.
Det är även skönt att ett ridhus inte så långt bort som man kan hyra en stund. Idag var det Turan och Alvina som fick sig ett rejält springpass varierat med dragträning.
Turan får även extra behandling med laser regelbundet. Både på benet där hålen efter plattan så sakteliga växer ihop och på de delar av kroppen hon har belastat lite extra under den tiden som benet strulade.
På onsdag är det återigen dags för ett besök hos hennes fysioterapeut, Anna på Ljungby Hundhälsa, och då det var ett tag sedan vi var där så ska det bli extra intressant att höra hur Turan är i kroppen nu.
Sen har tjejerna skaffat sig en killkompis. Dom träffades en del när India och sen Alvina var små men i och med Turans olycka blev det en paus i umgänget. Nu är bekantskapen återupptagen till allas förtjusning. Turan är lite extra förtjust då hon har haft korthårskompisar förut.
Det är lite roligt när man lyckas fota dom i olika vinklar.
Här är det India som är stor och Lukas ser ut som en lite plutt:
Medan det här är precis tvärt om:
Avslutar dagens blogginlägg med en väldigt bra tanke, tänkt om det ändå kunde vara så….
Det var tanden vars mjölktand Alvina slog i som liten som bråkade (se föregående inlägg):
Rötterna hade börjat ruttna så nu är den borta och Alvina mår bra igen. Så ett tips till er alla som har valp är att gör den sig illa så den blöder lite i munnen, från nått slag eller att valpen sprungit emot något, så åk till veterinären! För även om det inte är något som behöver göras något åt där och då så behöver man få det dokumenterat för framtiden.
Det har för övrigt varit en relativt lugn höst men i början på september var det Derby och sista tävlingen på whippetracet. India sprang riktigt bra och lyckades bli etta i E-finalen och fick ett Derby-täcke:
Vi kom även iväg till Skåne i mitten på oktober på sista LC-provet för året trots Turan (se längre ner). India sprang jättefint och blev tvåa med cert och med samma poäng som vinnaren ❤️.
Jag har även varit en sväng i Stockholm och hälsat på pappa och Leila, vilket alltid är lite trevligt, samt passat på att ställa ut India på whippetklubbens special i Vilsta. Hon var lite påverkad av inomhusmiljön då det var första gången för henne på en inomhusutställning, men vi lyckades ändå få ett VG.
India har även varit och blivit ögonlyst med UA som resultat!
Med Turan har det varit lite upp och ner. När vi röntgade i slutet på september hade inte benet läkt som det borde så det blev några veckor med strikt vila och bara 5 min promenader igen…..
Omröntgen den 14 oktober men ingen större skillnad så då fick det bli besök hos en ortoped här nere.
Vi var där den 22/10 och hon undersökte och kollade på alla tidigare bilderna och tillslut enades vi om att öka belastning ganska mycket under fyra veckor och se om det hjälpte.
Glädjen när jag såg röntgenbilderna efter dessa fyra veckor var obeskrivlig. Nu har benet börjat läka ordentligt!!
Så nu blir det till att sätta igång med ordentlig rehab och sen röntgar vi igen i slutet på februari/början på mars för att se att det har läkt ihop helt innan vi kör igång henne på riktigt.
Turan har som tur är en superbra fysioterapeut/canineopat på Ljungby Hundhälsa. Så med hennes hjälp ska vi nu se till att Turan blir helt bra igen!
Ett annat stort glädjeämne är att A-valparna nu har fyllt 1 år och får börja springa LC. Alexi och Alvina har varit på en träning där båda sprang jättefint, vilket lovar gott för framtiden. Nu hoppas vi att övriga gänget också kan få prova så småningom 🤞❤️.
Avslutar med en bild på Turan och hennes fina mamma, Raya som tyvärr blir skruttigare och skruttigare i sin kropp. Vi får se hur länge hon hänger med…..
Först måste jag berätta hur bra det verkar ha blivit för Embla!
Det visade sig ju att Emblas SRMA aktiverades när någon av våra andra tikar löper, så efter stor vånda bestämde vi att det bästa för henne var att få flytta till ett hem utan fertila hundar. Hon bor nu på västkusten hos ett pensionärspar och det känns väldigt bra och Embla verkar trivas jättebra med sitt nya liv.
Men såklart har det varit jobbigt och ledsamt att hon flyttade så det har varit skönt att ha dom här två ”galningarna” som sett till att vi fått annat att tänka på.
Det har även blivit en hel del virkat för att skingra tankarna, så två nya sjalar har det blivit. Tack Nilla för mannekängandet!
Några dagar efter att Embla flyttat var det även dags att packa husbilen för vår semesterresa. Den började i Västerås där jag, Raya, Turan och India träffade Alba (Triporas Alerta Alba) från senaste kullen som skulle ställas ut på söndagen.
Alba och matte Johanna skötte sig riktigt bra med tanke på att det var deras första besök i en utställningsring. Tack för att ni tar så väl hand om henne, det var jätteskoj att träffas.
Efter några trevliga dagar på utställningarna i Västerås så åkte vi till Norrköping på söndagskvällen då vi skulle hämta Jerker och Alvina vid tåget på måndagsmorgonen. Det blev en lugn kväll vig Norrköpings WR.
På måndagen ställde vi upp husbilen vid Timmermon inför två dagars LC-prov.
Tjejerna tyckte det var skönt att få lite större yta att röra sig på och Raya älskade att vi lagt mjuka dynor i garaget åt hundarna.
På tisdagen hjälpte jag till i sekretariatet, det var inte tänkt så men då det blev lite strul på olika fronter så fick det bli så.
På onsdagen var det så äntligen dags för whipparna att tävla. Först ut var India i OPEN och hon sprang jättefin! Det var ju hennes allra första tävling och att då ligga trea efter första loppet är riktigt bra tycker jag.
Turan startade som vanligt i CACIL och sprang superbra, men sen tog all glädje slut….
I målgången så gick hon (som vanligt) hårt in på trasan som precis hade stannat, men troligen fastande foten i någon tuva eller nått för det tog tvärstopp och hon voltade framlänges med nästan rak kropp och skrek! Då var även den andra hunden framme vid trasan så det blev lite stökigt så jag såg inget förrän Turan reste sig, fortfarande skrikandes och då stod hon med vänster framben i luften och det stack ut benpipor genom skinnet. Jag är evigt tacksam till Magnus som snabbt var framme och lyfte upp henne och bar henne till veterinären.
Jag är lika tacksam till Andreas som exakt såg hela händelseförloppet och kunde berätta för mig precis hur det gick till.
Att sen även Annelie var där med sin väska och sin kunskap var nog Turans smala lycka, i alla fall var veterinären mycket nöjd med hur allt hade hanterats på plats. Vi säger än en gång supertack till alla som ställde upp på olika vis, ingen nämnd ingen glömd men stor kram till er alla!!
Det första veterinären gjorde var att få in benpiporna och dra benen till rätta och sedan lägga ett provisoriskt gips. Då det var ett öppet brott kunde dom inte operera på en gång utan hon måste få antibiotika först och den måste börja verka ordentligt. Sen var det dessutom problem att hitta en så pass liten och tunn platta som skulle gå att skruva ihop benet med. Hon har ju ganska tunn benstomme våran kära Tura. Så för oss var det bara att hitta nån stans att stå under tiden. Först stod vi en natt vid Ågesta men sen flyttade vi oss till Flatens ställplats då vi inte visst hur länge vi skulle bli kvar.
Raya låg mest inne men småtjejerna var glada att vi i alla fall ställde upp en sektion så dom fick vara ute.
Jerker och jag roade oss så gott vi kunde med promenader och spel.
På fredagseftermiddagen kom så äntligen plattan och dom kunde operera. Operationen tog längre tid och var mer komplicerad än vad dom trott då benändarna var trasiga.
Allt gick dock bra och på lördagen fick vi hämta hem våran lilla o-Turan.
Det blev såklart ingen fortsatt semester så nu är vi hemma igen. Turan har varit jätteduktig men man märker att hon har ont. Igår fick vi bort plåstret och det märkte man att hon uppskattade, hon har varit lugnare efter det. Men det är strikt ”burvila” i 6 veckor och efter det ytterligare 6 veckor med ”rumsvila”. Vi får väl se hur detta ska gå….
Det som är så fascinerande är att hon redan nu går ganska obehindrat på benet. Ibland hoppar hon på tre ben men oftast så stödjer hon på det, trots att det bara är 4 dagar sedan operationen. Här är en liten film från idag:
